Nu gör jag verklighet av det jag länge tänkt och startar ett eget projekt där syftet är att göra en insats för våra unga som alla är värda att känna glädje i livet, se och få tillgång till sin inneboende kraft. Allt för många mår dåligt och hamnar snett i tillvaron helt i onödan och kan jag bidra som coach och som vuxen till en ung människas välmående och att komma på banan är det ovärderligt.
Vad?
Coachande samtal för och om livet här och nu och framåt med ungdomar mellan 16 – 21 år. Coaching kan öppna upp för nya perspektiv på sig själv andra och sin situation, att bli lyssnad på och att bli sedd. Det kan vara en hjälp till att hitta en riktning och att stärka självkänslan, självförtroendet eller självbilden osv. Obs! Är du under 18 behöver jag ett skriftligt godkännande från dina föräldrar
Start
Juni 2016 – juni 2017
Jag kommer att erbjuda 2 ungdomar/månad att få komma till mig för samtal vid två tillfällen
Kostnad
Fritt – Dessa samtal är mitt sätt att bidra till våra barn och unga i dag.
Anmälan
Du anmäler dig till mig via info@lifeinprogress.se
Bakgrunden till projektet är mina möten med ungdomar genom åren som har haft behov av att prata med någon och där livssituationen inte varit i balans på grund av en eller annan anledning eller att det inte funnits någon vuxen att prata med om det man känner och upplever.
Vilka fantastiska människor de alla visat sig vara och alla har rätt att synas höras och få hjälp att hitta sin egen kraft och inneboende glädje. Jag ser att vi alla har ett kollektivt vuxen ansvar för våra barn och ungdomar och vill uppmana dig som vuxen att våga möta upp våra barn i samtal även när de inte söker upp dig utan att möta upp där du ser att det kan finnas ett behov. Bara det att fråga hur mår du? Är allt bra? Och visa att du bryr dig kan göra stor skillnad. Du behöver inte ha en coachutbildning i botten som jag, utan bara ett genuint intresse och vilja att möta en annan människa.
Jag vet att ett samtal kan göra skillnad och i början av livet kan det göra skillnad för hur resten av livet gestaltar sig.
Jag vill berätta om mötet med en ung kvinna som är en av de jag mött som ligger till grund för det här projektet
Jag träffade för många år sedan en ung kvinna hon var då 16 år och kom in i mitt hem tack vare en av våra söner. En kväll sov hon kvar och på morgonen smög hon ner för trappan för att ta sig hem. Jag som suttit och jobbat vid datorn hela morgonen fångade upp henne i hallen och frågade om hon ville ha frukost och hon tackade nej och jag frågade om hon kunde tänka sig att göra mig sällskap över en kopp kaffe för min skull och det gjorde hon.
Det resulterade i några timmars samtal där hon berättade om sin livssituation med en pappa som hittat en ny familj, där den nya kvinnan började låna hennes kläder och klä sig som en tonåring och att hon fick sitta instängd på sitt rum på julafton när de tillsammans med hennes lille bror firade jul. Hon berättade om sin mamma som hade kraftiga humörsvängningar. Hon kunde inte hantera alla känslor och mycket av dessa var smärta av ensamhet och känslan av att det som hände var på grund av henne själv alla skuld placerade hon på sina egna axlar dvs hon tog på sig skulden för att pappans beteende och för sin mammas oförmåga att finnas där. Hon började skära sig och kanske var det lättare att hantera den smärtan än att hantera alla känslor i det inre.
Med vårt samtal fick hon perspektiv på sin situation och kunde se att det som hände runt om henne inte var hennes fel. ”Det är aldrig ett barns fel att föräldrar skiljer sig, inte får ihop livspusslet eller relationen med den nya familjen..”
Jag frågade om hon ville ha ett verktyg som jag trodde att hon skulle kunna få hjälp av och det ville hon. Eftersom jag själv haft stor glädje av må bra dagbok tidigare i livet visste jag att det skulle kunna vara till hjälp att stärka upp hennes självkänsla, självbild och tron på sig själv men inte hur mycket.
”Använd det om du vill, det kommer att hjälpa dig” det var med de orden och en kram hon gick ut genom dörren den dagen och då hade vi hunnit med både frukost och lunch.
Tipset hon fick var att skriva en ”måbra” dagbok.
Ett par veckor senare stötte jag på henne av en slump hon ropade efter mig, sken upp och utbrast
– Nu har jag tänkt och bestämt mig för att börja skriva i en ”måbra” dagbok och det gjorde hon. Jag bekräftade att det var ett bra beslut.
En fin dag 6 månader senare låg det ett brev och en fin blomsterbukett på min farstukvist, där stod det till Lisa: det visade sig att i och med skrivandet stärkte hon relationen till sig själv, sin mamma, fick bra betyg i svenska. Dessutom hade hon nu tagit beslutet att flyttat till ett internat för att komma bort hemifrån så att hon kunde läsa vidare… livet hade vänt.
Alla möten med en annan människa gör avtryck och ibland öppnar det upp för förändring och nya möjligheter.
/Liselotte
